Den allra första konserten på kvinnoläktaren. Elin Forkelids jazziga och ubercoola saxofontoner vindlar sig ner till publiken som sitter med ryggen mot musikerna. De är omgivna av synagogans vackra arkitektur och de skickligt belysta museiföremålen i sina välputsade glasmontrar. Det är knäpptyst i rummet. Många blundar när instrumentets toner blandar sig med basens dovhet och spelandet på frigolit (!!!). Det är helt magiskt. Men inte bara magiskt. Det är också en celebration of diversity som Barbara Spectre så elegant uttryckte sig veckan innan på Paideas invigning av sina nya stiliga lokaler med Historiska museet som närmaste granne.
Jag tyckte om just det; A celebration of diversity, och tänker att det är just det museet är. En plats att fördjupa sig i något helt annat än det invanda, i något som faktiskt också är svenskt, ett uttryck för en mångfald och en rikedom som för många kanske varit ganska så okänt. Och konserterna på kvinnoläktaren understryker just detta; att den nyttjas som konsertlokal, att det är lite bakvända världen för publiken brukar ju sitta framför musikerna, och att de fått i uppdrag att tolka det judiska musikarvet. Så coolt, så förlösande och så berikande. Precis allt det ett judiskt museum vill vara.
Varmt välkomna på nästa konsert med saxofonisten Örjan Hulten 10 okt kl. 19.