Nyfiken på det curatoriella

Åtta frågor till museichefen Christina Gamstorp

 

Nu öppnar snart den andra utställningen av de totalt 6 som öppnar under den period när museet flyttar och bygger om. Tycker du att du har mycket att stå i?
That is an understatement. Men inte bara jag, hela museet går på högvarv, men det har varit ett fantastiskt sätt att få fram ny forskning och bygga nya nätverk för museet. Och genom konsten hitta nya uttryck och kopplingar till nuet.

 I januari förra året började ni arbetet med Traces of Existence och snart öppnar projektets andra utställningen i Karlskrona. Berätta lite om hur ditt arbete sett ut med projektet under året.
Det har ju handlat mycket om det nya museet, Traces är liksom visionen nedbruten i dess beståndsdelar: att bredda den svenska historien, att låta det judiska kulturarvet nå ut mycket längre, och att hitta till en ny publik. Att berätta det oberättade.

Från projektidé till genomförande sker många upptäckter. Vad kan du se nu som du inte såg i början av projektet?
Massor. Att sex utställningar på ett år kanske är i mesta laget, men också det stora intresse projektet genererat. Det är ju jättekul.

Det har ju funnits en tanke från början att utställningsprojektet Traces of Existence, inte bara är en serie utställningar utan framförallt en metod för hur man genom autentisk plats och konst kan locka fram nya perspektiv och vinklingar på det svensk judiska historien. Hur tycker du att det funkar?
Den konstnärliga ledaren Åsa Andersson Broms har valt väldigt spännande och lyhörda konstnärer som med sina verk binder ihop då och nu. Det tycker jag är jätteviktigt. Möjligheten att röra sig utanför det museala rummet förstärker känslan av angelägenhet. Johan Thurfjells avklädda och våta figur förmedlade en känsla av utsatthet som källorna inte förmår skildra. Det är så berikande.

Alla utställningar och platser som ingår i Traces of Existence bärs inte bara av en stor forskningsinsats, de bärs också av konstnärer och deras individuella tolkning av berättelser och platser. Hur tycker du att det är, som museichef att jobba med konst och konstnärer?
Jag tycker det är underbart. Traces handlar ju om det som skaver och konstnärer arbetar ju ofta just kring dessa såriga ytor. Den konstnärliga friheten ger ju också nya perspektiv, dimensioner och insikter som annars skulle gått förlorade.

Snart öppnar utställningen i Karlskrona som också den kretsar kring regler och förbud för vad judar fick och inte fick göra. På vilket sätt tycker du att den här berättelsen lägger till en pusselbit om det svensk judiska samhället?
Framförallt lägger den till en pusselbit om det svenska samhället. Att Sverige länge varit ett invandrarland och att de frågor vi idag brottas med inte på något sätt är nya. Att det alltid varit krångligt för nya människor att komma hit.

Utställningen Medborgarspelet kretsar framförallt kring judereglement. Varför valde ni att fokusera på judereglement?
För att de under lång tid satte villkoren för den judiska gruppen. Och formade den svensk-judiska historien på många sätt.

Hur tycker du att berättelsen om Fabian Philips liv och etablering i det svenska samhället kan säga något om utländska människor som kommer till Sverige idag?
Att det krångliga alltid funnits här och att det inte verkar vara lätt att släppa in nya människor i ett samhälle. Den tidiga judiska invandringen var ju framförallt en arbetskraftsinvandring och de problem judarna hade verkar många ha även idag. Det är ju tänkvärt.