Nyfiken på judereglementet

Judereglementet

 

Vår berättelse om Karlskrona börjar när en ung judisk man, bara nitton år gammal, bestämmer sig för att invandra till Sverige från Mecklenburg. Vi har följt de snåriga spåren genom arkiven, läst breven till kungen och lagt en ny pusselbit till historien om Sverige.

Religionsfrihet infördes i Sverige 1779. Den tillkom i upplysningens kölvatten, en tid av radikala förändringar i världen som också påverkade Sverige. Den gamla makteliten, adeln, förlorade under slutet av 1700-talet de flesta av sina privilegier. Även kungens makt minskade vilket banade väg för ett nytt samhälle och 1809 fick Sverige en ny konstitution. Vid den här tiden hade Sveriges ställning i omvärlden också förändrats genom krigen med Ryssland, och när den ena rikshalvan Finland förlorades 1809 tog Sveriges stormaktsdrömmar definitivt slut.

Före 1779 var det varit förbjudet för judar och andra som inte anslöt sig till den lutherska tron att bosätta sig i det svenska riket. Nu gavs utlänningar rätt att invandra till Sverige och utöva sin religion, men med avsevärda inskränkningar. Främmande trosbekännare var förbjudna att inneha högre ämbeten eller väljas in i riksdagen.

Men dessa bestämmelser ansågs inte räcka till när det gällde judarna och ytterligare en lag som reglerade deras tillvaro i riket infördes 1782; judereglementet. Huvudsakligen var detta en näringslag som bestämde judars rätt att ägna sig åt hantverk och handel i Sverige. Men judereglementet var också ett regelverk efter preussiskt mönster, som syftade till att reglera, begränsa och kontrollera den judiska befolkningen. I lagen utmärktes den judiska gruppen som en egen nation, en främlingskoloni.

Den mest kända begränsningen i judereglementet är att judar endast tilläts bosätta sig i tre städer: Stockholm, Norrköping och Göteborg. Inom de städerna fick judarna bo och arbeta var de ville, och fick också rätt att köpa fastigheter. Judarna hade bara rätt att färdas mellan, och vistas i rikets övriga städer  om de hade ett ärende som krävde detta, men fick på inga villkor ägna sig åt någon form av näringsverksamhet på sina resor.
För att en jude skulle få bosätta sig i riket var han tvungen att ha ett s.k skyddsbrev. Det gjorde att judens existensberättigande och handlingsutrymme var beroende av skyddsbrevet, nästan likt en frigiven slavs beroende av ett fribrev. Detta särskilde  judarna från andra invandrare.
Det fanns flera ekonomiska krav för att få ett skyddsbrev. Man skulle ha ett kapital på 2000 riksdaler i kontanter, lösegendom eller värdepapper. Idag skulle samma summa motsvara nästan 800 000 kr. Utöver detta skulle juden ställa borgen för alla avgifter och skatter för de kommande sex åren. Judarna var utestängda från att bedriva hantverk som omfattades av skråsystemet. De blev hänvisade till hantverk som inte låg under skrå, som konstmålning, gravering, och diamantslipning. De fick också rätt att bedriva handel men endast i öppna bodar, och absolut inte genom ”kringlöpande i husen och på gatorna”. Slakteri, bryggeri, bageri och vinförsäljning var möjligt men endast för den egna gruppens behov.
Reglementet innehöll också sociala begränsningar. Judar tilläts endast gifta sig med sina religionsförvanter. För att få gifta sig var paret också tvunget att erlägga en ”gåva” till barnhuset i Stockholm.

Judereglementet upphävdes genom en kunglig förordning den 30 juni 1838 ”angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter i riket”. Men först 1854 fick judar bosätta sig i vilken stad de ville, och det dröjde ytterligare sex år innan de fick bo och äga jord i hela landet. Den judiska emancipationen anses vara genomförd 1870 när judarna också fick rätt att inneha högre statstjänster och att väljas in i riksdagen.