PRESS

Berätta om ditt uppdrag – vad går det ut på? 

 Projektets syfte är förutom att lyfta det judiska kulturarvet i en historisk kontext också att skapa förutsättningar för konstnärliga praktiker att möta historien.
För mig som har rollen som konstnärlig ledare innebär det att först förstå berättelsens historiska sammanhang. Vilka konsekvenser fick händelsen, vilka perspektiv och dåtida strömningar formade historieskrivningen? Och vad händer nu när vi gräver djupare i spåren, vilka nya perspektiv ser vi och vilka speglingar av vår samtid kan vi göra? När berättelsen är någorlunda kartlagd, men långt ifrån utritad, gäller det att hitta ett konstnärskap vars praktik och uttryck kan ta plats och utvecklas fritt inom den givna kontexten. Att arbeta konstnärligt utanför konstens givna rum innebär så klart helt andra förutsättningar för hur verket kan läsas eller förstås. Men genom att ta fast på de speglingar berättelsen skapar och försöka se bortom spegelbilden, skapas ett rum där konsten kan verka självständigt. Konst har just förmågan att sväva fritt i det rum vi definierar som tid, liksom att röra fritt mellan det som både skiljer och väver samman kulturer och traditioner.
Att resan med det här projektet är som att navigera ett skepp genom en arkipelag. På några av öarna plockas konstnärer upp och på andra öar släpps någon av för att utforska platsen och dess historia. Varje konstnär och varje plats är unik och det gäller att se var det bästa förutsättningarna finns för att de ska kunna uppstå ett bra samspel och ett intressant konstnärligt arbete.
Så mitt uppdrag är att se till att mötet mellan berättelse, plats och konst sker på bästa sätt. Förutom sökandet efter de spår som leder oss genom det svenskjudiska kulturarvet och historien ska alla sju utställningar förverkligas, konstverk ska skapas och installeras, samarbeten med institutioner och museer ska etableras. För att utrycka lite enklare, det är sjukt spännande!

Vad kan konsten säga oss om historien?

Jag vet inte om konsten i det här projektet behöver säga så mycket om historien. För mig handlar det mer om att konsten verkar just där orden tar slut, eller låter sig existera i ett parallellt spår. Konst kan fungera på så många olika sätt, och just i det här projektet där konsten kommet att möter sin publik på de mest oväntade platserna är det så klart en utmaning att nå fram. Men eftersom de konstnärer som deltar inte fungerar som illustratörer till historien, kommer de verk som görs inom projektet ha en självständig bärkraft även om berättelsen, historien, platsen och Judiska museet är avsändare. Det finns också en tanke att olika former för konstnärliga uttryck och processer ska rymmas inom projektet vilket jag hoppas ska leda till en lustfylld och spännande ingång till hur historien kan speglas. För några som möter verken kommer kopplingen till berättelsen kanske att vara svår, för andra fungerar verket befriande och öppnar upp för nya tankeprocesser.
Kanske är det så att vi gärna vill lägga lite patina över historiska händelser, de får lätt en suddig kant, en dimma över sig som distanserar vår mottaglighet. Förgånget, förlegat och inaktuellt. Det hände då. Men det händer igen, det händer nu. Det ser annorlunda ut, roller har bytt plats, scenografin är en annan men människan brottas fortfarande med existentiella frågor, om hur man gör en människa hel. Konsten för mig handlar det väldigt mycket om att ge utrymme för kontemplation och eftertanke, som en motsatshandling till riktade budskap i normgivande kanaler. 

Vad har inspirerat dig mest i Tyska Kyrkan?  Vad är mest spännande?

Jag har besökt kyrkan tidigare, förundrats över målningarna i taket, det mörka och rummets tysthet.  För att vara ärlig, brottas jag med auktoritära institutioner som historiskt tvingat människor till tro men samtidigt uppfylls jag också av kyrkorummets arkitektur och storhet. Arkitekturen får mig att känna mig liten, som en byggsten i världsalltet vilket är en enorm kontrast från det som sker utanför, i våra mobiler i våra liv. Den här platsen blir därför viktig ur flera aspekter, den för oss tillbaka i historien men den ger oss också möjligheten att reflektera över vår vardag, tiden vi lever i. I den här historien är det Tyska kyrkan som plats, en länk i en historisk berättelse om Sverige och om hur Sverige som rike hanterade främlingar för mer än 300 år sedan.

Vad innebär det för dig att arbeta med den autentiska platsen?

Tyska kyrkan är en plats, liksom alla kyrkor för andlighet eller för eftertanke. Oavsett vilken religion man vill tillhöra utstrålar arkitekturen föreställningen om en annan ordning. Det är svårt att inte påverkas av rummets atmosfär. Men den här gången är Tyska kyrkan den plats där en livsavgörande händelse skedde för två judiska familjer, det är också den händelse som jag bad konstnären Johan Thurfjell arbeta med. I kyrkan finns inte bara dopfunten och kollekthåven kvar som användes 1681, också luften från då tycks finns kvar. Nej, naturligtvis finns ingen luft kvar, men kraften av att befinna sig på en autentisk plats ger självklart ytterligare en dimension till utställningen som helhet. Kyrkorummet är så klart en utmaning för konstnärliga uttryck. Men konstnären Johan Thurfjell har en förmåga att omvandla existentiella och stora frågor, ofta på ett enkelt och poetiska sätt vilket allokerar det mod och den precision som krävs för att ta plats i ett kyrkorum.