Ett nytt museum växer fram

Vilka dagar det varit. Vilken fantastisk och helt överväldigande respons Förintelsen minnesdag numera får från det svenska samhället. Jag ordnade den första minnesdagen på Raoul Wallenbergs Torg, vi bjöd på soppa och Göran Persson talade på en filmvisning i ett räddningstält vi transporterat upp från ett kompani i Växjö. Fyra mannar i en militärlastbil letade tältpinnar och reste tältet den där första 27 januari. Jag tror det kom ett hundratal till torget och en enda skolklass som fick lyssna på den dåvarande statsministerns glödande engagemang i det mörka tältet.

Idag är det något helt annat. Engagemanget från det svenska samhället är enormt, och det är ju helt avgörande för att minnesdagen ska bli meningsfull. Förintelsen är inte en judisk fråga, den är universell, den är en fasansfull smärtpunkt i europeisk historia och rymmer processer kan bara stoppas genom en ständigt pågående kamp för demokrati, och respekt för alla människors lika värde. Förintelsen hände inte över en natt, det är de små stegen som är vägen mot Auschwitz, och där är det nazistiska folkmordet ett skolexemplen på hur man förflyttar normer, avhumaniserar människor och får en hel befolkning att inte längre bry sig om vad som händer med deras grannar. Propagandan, indoktrineringen i skolan, men framförallt hatet. Det oresonliga hatet mot judarna som fick fritt spelrum i det nazistiska propagandamaskineriet och flyttade in i den tyska folksjälen.

Att lära något av Förintelsen är inte bara att ta del av offrens berättelser, de modiga människor som vigt stora delar av sina liv att bjuda nazismen motstånd och berätta om sina upplevelser för svenska skolelever. På senare år har de också nått ut mycket bredare i det svenska samhället; i manifestationer, i utställningar och i möten med politiker med stora möjlighet att påverka och förändra. Av offren kan vi egentligen lära mycket lite; bara att Förintelsen de facto ägt rum, en kunskap som förstås är oerhört central när människor återigen vill utmana och underminera kunskapen om det nazistiska folkmordet. För att kunna bana väg för ett inhumanare och mer nationalistiskt samhälle där man gör skillnad på människor och människor. Ungern, Polen, listan kommer kunna göras längre. Klappjakten på Georg Soros påminner starkt om 30-talets propaganda om ”den eviga judens” maktanspråk på världen.

Det finns mycket bortom vittnesmålen som behöver belysas. Byråkratins betydelse, propagandan, förövarnas agerande och motiv, åskådarens passivitet och likgiltighet. Frågor som handlar om oss, om vad det innebär att vara människa. Europas agerande, de stängda gränserna som möjliggjorde Förintelsen när man inte hade någonstans att fly. Men för det behövs resurser, och samarbete. Idag görs otroligt mycket men på väldigt många olika håll. Det är viktigt att vi samlar resurserna, fogar ihop bitarna, och försöker åstadkomma något kring Förintelsen som går bortom det enskilda vittnesmålet, bortom individerna. Men inte av fler aktörer utan mer samarbete.

Förintelsen är utrotande inte bara av människor, utan av en hel civilisation. Ett kulturarv som gick förlorat de där fruktansvärda åren mellan 1933–1945. Och en sak kommer vi aldrig undan, Förintelsen genomfördes av människor, mot andra människor. Och det innebär förstås att det också går att göra på ett annat sätt. Valet är till sist vårt.

Foto: Alice Bah Kuhnke besöker utställningen ”Albumet från Auschwitz” 2015